Maria Elisabeth Hesselblad föddes i Fåglavik i Västergötland den 4 juni 1870. Då hon var ett år gammal, flyttade familjen till Falun i Dalarna, där hon växte upp och varifrån hon fick många bestående intryck av Svenska kyrkan. Vid 18 års ålder utvandrade hon till Amerika för att hjälpa upp familjens ekonomi, ty hon hade många syskon. Hon utbildade sig till sjuksköterska vid det stora Roosevelt-sjukhuset i New York. Den 15 augusti 1902 upptogs hon i den Katolska kyrkan.

 

Hon fortsatte sina medicinska studier och ämnade bli läkare. Då hon var nära att avlägga sin examen insjuknade hon, och läkarna förklarade hennes fall för obotligt. Hon begav sig då till Rom för att där tillbringa sina återstående dagar i det hus där hennes stora landsmaninna, den heliga Birgitta, levt och dött. Karmelitsystrarna, som då innehade huset vid Piazza Farnese, mottog henne väl när hon anlände dit den 25 mars 1904.

Hon blev så småningom bättre och kunde, trots oändliga svårigheter, genomföra den stora gärning som utan tvivel var hennes uppgift här i livet – Birgittinernas förnyelse och återkomst till Sverige.

1906 erhöll syster Elisabeth av påven Pius X tillstånd att iklädas Birgittaordens dräkt inom karmelitnunnornas kommunitet och avlägga sina löften privat som Birgittin.

1908 började syster Elisabeth en serie resor, som förde henne till de redan existerande birgittaklostren för att ingående studera ordens liv. Hon insåg snart att regeln måste modifieras något för att möjliggöra birgittinernas återkomst till Sverige. .

Den 8 september 1911 mottog Moder Elisabeth de första postulanterna, tre engelska flickor, och kunde därmed grunda en kommunitet i en liten våning i Birgitta-huset vid Piazza Farnese. Efter en tid måste man dock flytta till ett annat hus i Rom.

Den nya grenen av Birgittaorden fick officiell kyrklig stadfästelse år 1920. I ett dekret från Propaganda Fidei fick den av Moder Elisabet grundade gemenskapen den 12 september 1942 tillstånd att bära det gamla namnet Ordo Sanctissimi Salvatoris. Som motivering angav den påvliga skrivelsen att det nygrundade verket är en ”levande gren av den heliga Birgittas gamla stiftelse”. Här konstaterades alltså det nya verkets kontinuitet med den gamla orden. Av beslutets inledning framgår, att just detta var utslagsgivande som motiv för den beviljade förmånen.

Moder Elisabeth önskade att Birgittas orden åter skulle få verka i Sverige för att vara landet till välsignelse. Därför hade hon inget annat val än att stifta en ny gren i modern form, som i sin regel inte kräver sträng påvlig klausur. De fyra påvar, hos vilka Moder Elisabeth genom sitt arbete haft audienser, godkände alltså hennes ordensstiftelses arbetsform och uttryckte sitt gillande av att den stränga klausuren slopades, ty därigenom anpassade sig Birgittaorden efter den moderna tidens krav och fick också möjlighet att försörja sig själv (alla Moder Elisabeths birgittakloster är förenade med gästhem).

De var kärleken till vårt folk och dess arv från Birgittas kyrka i Sverige, som kom Moder Elisabeth att på vissa punkter lämna ordens ursprungliga stränghet. Dessa lättnader var nödvändiga för förhållandena i Sverige och gav orden nytt liv och nya möjligheter att verka i vår tid.Den 24 april 1957 klockan 4.00 på morgonen dog Moder Elisabeth i sin cell i Casa di Santa Birgitta.

Birgittinerna tillbaka i Sverige

Den 8 juli 1923 anlände Moder Elisabeth Hesselblad till Sverige. Biskop Müller mötte henne i Stockholm. Några dagar senare reste hon till Vadstena för att där delta i de högtidligheter som hölls i samband med 550-årsfirandet av den heliga Birgittas död. Moder Elisabeth var inbjuden av Societas Sanctae Birgittae inom Svenska kyrkan.

Hon for därefter tillbaka till Stockholm och träffade biskop Müller på nytt. Nu följde många samtal med honom och han gav sitt fulla stöd åt Moder Elisabeths beslut att grunda ett kloster i Sverige. Det var hennes egen bror Gustaf som hjälpte sin syster att finna ett lämpligt hus i Djursholm.

Från grinden ledde en bred grusad uppfartsväg fram till ett vackert trevåningshus. På ena sidan växte blommor och fruktträd, och på den andra sidan gränsade tomten till en skog av höga tallar. Från huset hade man en fin utsikt över vatten. Det var en idealisk plats för vila och reträtt. Benämningen vilohem, i stället för kloster, var en eftergift för den tidens svenska fördomar. Moder Elisabeth kunde nu nå alla som ville komma, oberoende av trossamfund eller nationalitet och erbjuda dem en plats för vila och andlig förnyelse.

I dubbelt syfte – för att bedja och för att tjäna – hade Birgittaorden kommit tillbaka till Sverige. På Birgittas dag den 8 oktober for systrarna från klostret i Djursholm till Stockholm för att närvara vid en pontifikalmässa i S:ta Eugenia kyrka. Där talades om birgittinernas historia, och Moder Elisabeth blev officiellt hedrad för att hon återfört Birgittaorden till Sverige efter att den varit borta i mer än 300 år. Fem dagar senare, den 13 oktober invigdes vilohemmet av Biskop Müller. Andra kloster kom att grundas i Schweiz (1924) och i England (1931). Efter många böner och mycket arbete lyckades birgittinerna 1931 till sin stora glädje återförvärva Casa di Santa Birgida vid Piazza Farnese i Rom.

 År 1937 kunde Moder Elisabeth öppna ett första kloster i Indien och därmed inleddes en rik utveckling för den nya ordensgrenen i detta land. Eftersom Moder Elisabeth på sin tid funnit ett nytt fosterland i USA var det alltid hennes önskan att även där få öppna ett kloster. På våren 1957 kunde hon börja förbereda det första klostret där, men den 24 april samma år kallade Gud hennes själ till sig. Säkert följde hon med sina böner de fyra systrar som kort därefter i maj reste till staten Connecticut.

Den 26 mars 1998 godkände påven Johannes Paulus II ett dekret från Vatikanens Helgonförklaringskongregation angående moder Elisabeth Hesselblads "hjältemodiga dygder". Detta är ett steg på vägen mot saligförklaring och eventuell helgonförklaring

Den 9 april 2000 saligförklarade Johannes Paulus II, Guds tjänarinna Maria Elisabeth Hesselblad, grundare av Vår Frälsarens Orden.